I mitt huvud finns detta..

Varför ska det vara så svårt att vara positiv?!? Varför ser jag allt det hemska framför mig, omkring, överallt, vart jag än är?!? Varför kan jag inte se det som är positivt? Jag önskar att jag hade svar på dom här frågorna. Kanske har jag hoppats för mycket innan och alltid blivit besviken och känner att det inte är någon ide längre. Kanske så är jag bara deprimerad. Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen koll på mina egna tankar. Det är alldeles för mycket i mitt huvud och jag orkar inte. Vill bara stänga av. Bara för en liten stund vill jag bli av med alla tankar och alla känslor. Sen skulle jag vilja reda ut allt. Ta en tanke i taget och verkligen känna efter vad jag egentligen känner.

En gång var jag riktigt lycklig. Jag kommer ihåg det och jag vill komma dit igen, men tror aldrig att jag kommer göra det. En gång var jag positiv. Jag mådde som bäst efter att jag hållt på med droger och skit, haft lvu med mera. En stund efter det mådde jag som bäst. Jag var drogfri och jag hade min Jenny och många fler som inte lever idag. Jag hade precis träffat min älskling för första gången. Och visste inte då att det skulle bli vi.
Känslorna växte fram och jag blev kär, denna kärlek har utvecklas och idag älskar jag honom. Julen 2008 var helt perfekt. Jag och min familj åkte till min farmor i Linköping och firade. Det jag inte visste då var hur mycket jag skulle sakna M. Vi pratade i telefon nästan hela tiden och när vi åkte hem igen så kom han och hämtade mig. Det var då jag kom på att jag älskade honom. Jag sprang in i hans famn och vi kramades i en evighet. Jag sa det inte då men sa det någon månad senare till honom. Allt var bra. Nyår mellan 2008 och 2009 var en utav dom bästa dagarna i mitt liv. Jag och älsklingen var ute vid tolvslaget, tittade på raketerna och öppnade en flaska champange. Vi hade det jätte bra och jag var riktigt lycklig.
Ända tills 1 mars 2009. Det var då det hemska hände. Min vackra ängel Jenny togs ifrån mig. Inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar henne. Jag älskade henne. Och varje dag känner jag denna smärta. Jag lever på denna jord, utan min Jenny, något jag aldrig trodde skulle hända. Men som tur är har jag haft M vid min sida. Och hade jag inte träffat honom så hade jag inte levt idag.

Vi har det inte lika bra nu som förr, jag mår mycket sämre, min ångest är starkare och jag får panik mycket oftare. Vi har bråkat mycket och oftast har det faktiskt varit mitt fel. Det har hänt så många hemska saker i mitt liv från den tiden jag var som lyckligast tills nu. Detta har gått ut över vårat förhållande, mitt mående och många människor runt omkring mig. Det viktiga nu är iaf att vi har varandra, att vi älskar varandra och kämpar på, även om det är svårt ibland. Speciellt när jag bara ser allt det hemska i världen, runt omkring oss, istället för att se allt det fina runt omkring oss..

Kommentarer
Postat av: Marie Karlsson

Hej gumman.

Läste ditt inlägg och jag förstår att du har det fruktansvärt jobbigt med dina tankar.

Vi har varit i denna sits du är i. Vi har förlorat tre underbara killar i självmord på kort tid.

MIn dotter mådde som du. Tankarna åt upp henne och hon såg bara mörker. Fanns inget liv kvar efter dessa hemska saker.

Det som räddade henne var att jag fanns vid hennes sida hela tiden. Hon fick prata och prata om sina tankar, känslor och hur hennes självmordstankar var.

Hon träffade sitt livs kärlek och nu har dom varit itillsammans i ett år. Hade hon inte träffat honom vet jag inte hur det skulle sluta.

Men hon ser en ljusning idag.

Tack vare ständig kontakt med psyk och att jag fanns där under hela hennes behandling och hemma.

Hon är inte frisk ännu.

Men hon ser självmorden på ett annat sätt, hon bryter ihop ibland och skriker ut sin saknad och smärta.

Det är väldigt viktigt att man får allt ur sig och att det finns någon som stöttar och lyssnar.

Hur hemskt det låter när jag säger detta är;

Att livet går vidare. Man får aldrig svaret på frågan VARFÖR....

Man måste tänka på personen som är borta med glädje och tiden man hade tillsammans.

Att personen inte vill att VI ska må så här dåligt.

Att vi lever livet åt dom också.



Om du behöver prata så lyssnar jag.

Min mail är

marie.ramberg@live.se



Många kramar till dig

2010-10-26 @ 21:47:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0